Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kultur’ Category

1932 var året då Aldous Huxleys dystopiska roman Du sköna nya värld först publicerades. Det betyder att det är jubileum i år.

Boken finns i en aktuell pocketutgåva (2006). Göran Rosenbergs förord är kort, men innehåller flera intressanta iakttagelser. Bland annat denna:

”… vad som fortsatt skrämmer hos Huxley är maktens medel. Kontroll genom biologisk determinering, inte fysisk övervakning. Underkuvande inifrån, inte ovanifrån. Individualitetens bortprogrammering, inte dess fängslande.”

Den som vill läsa mer om Huxley och hans roman bör ta en titt på Caitrin Nicols essä i det senaste numret av The New Atlantis.

__________

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

Read Full Post »

Omslaget är inte oviktigt. Per Wästbergs Berättarnas öden har ett tilltalande yttre.

Alltför tilltalande? Ja.

Det handlar om en pocketbok med ett urval av tidigare publicerade essäer. Den sepiatonade omslagsbilden föreställer en trave vackert inbundna böcker. Det ger ett gediget och tidlöst intryck.

Problemet är bara att essäerna är av annan sort. En feministisk analys av Rider Haggard. Några griniga omdömen om Solzjenitsyn. Ett äreminne över Marquis de Sade. Och så vidare.

Jovisst skriver han väl, Pär Westberg. Rent språkligt är det behagligt att läsa honom. Men här lanseras han under falsk flagg. Förlaget försöker sälja starkt tidsbunden kulturradikalism med ett omslag som förvillar.

Något som för tankarna till långa elevrådsmöten och Parador i plastmuggar hade varit lämpligare. Men det hade förstås inte haft samma säljande fräschör.
__________

Andra bloggar om: , , , , Pingat till: Nyligen.se, Intressant.se

Read Full Post »

Två böcker av Russell Kirk är under produktion just nu. ISI Books ger ut The Essential Russell Kirk, med vad som förefaller vara ett fylligt urval av den konservative litteratörens essäer. Beräknas finnas tillgänglig under januari.

Från Eerdmans kommer under våren en nyutgåva av Old House of Fear. Det är inte Kirks bästa roman, men hans första. (Hos Eerdmans finns också en samling av Kirks spökhistorier, som jag recenserade i Signum när boken kom ut.)

Nu hoppas jag bara att någon förser oss med en nyutgåva av Lord of the Hollow Dark. Mitt exemplar var i dåligt skick redan när jag fick fatt i det, och nu är boken nästan helt sönderläst …

Read Full Post »

Förtexterna är de snyggaste som har smyckat en Bondfilm. Just det. Nu har jag sett Casino Royale. (Och jag vill varna för att mina kommentarer innehåller åtminstone ett avslöjande som möjligen kan minska spänningen för den som inte har sett filmen.)

Daniel Craig fungerar bra som actionhjälte. Men är han James Bond? Jag tror att han skulle kunna bli det. Med rätt regi (och rätt armbandsur). Om Craig verkar bekant, kan jag för övrigt meddela att han tidigare har spelat Guy Crouchback i filmatiseringen av Evelyn Waughs Sword of Honour.

Mads Mikkelsen i rollen som Le Chiffre är perfekt. En av de mest trovärdigt frånstötande Bondskurkarna hittills. Gråter blod (en fysisk egenhet av just det slag som Ian Fleming tycks ha varit så fascinerad av). Feg, dessutom. Och ateist.

Apropå tro och otro kan man notera att Bond efter den vidriga tortyren (också den helt i Flemings anda) återhämtar sig på ett vackert beläget sjukhem där han vårdas av nunnor och lyssnar till kyrkklockornas klang. Men det teologiskt mest intressanta med Casino Royale är förstås friköpstemat. Vesper Lynd offrar sitt liv, för att rädda Bonds (tidigare har vi fått veta att hon kommer från en katolsk familj och oroar sig för Bonds själ).

Casino Royale är en förhållandevis djärv film. Den bryter med mycket av det som har varit. Den söker efter en förnyelse av genren genom att anknyta till rötterna, det vill säga Ian Flemings romaner. Men jag önskar att man hade kunnat gå ännu längre.

Tänk om någon kunde göra en trogen filmatisering av den första Bondboken och låta den utspela sig på femtiotalet. Kanske ingen given kassako, men möjligen en riktigt sevärd film.

Read Full Post »

Kultur eller politik?

Så har då regeringen utrustats med en ny kulturminister. Den stora frågan är förstås hur en borgerlig kulturpolitik ser ut.

Det finns en bok som jag gärna rekommenderar i ämnet: Notes Towards the Definition of Culture av T.S. Eliot.

Eliot var övertygad om att kultur inte kan skapas genom politiska beslut. Kultur är något som växer fram, organiskt och underifrån, när (och endast när) förutsättningarna är de rätta.

Betyder det att kulturpolitikens uppgift är att skapa de rätta förutsättningarna? Eliot ansåg att också detta är en omöjlighet.

Vad återstår då? Kanske detta:

Att avstå från att göra skada, genom styrande ingrepp och ”satsningar”. Det kan tyckas vara en föga inspirerande uppgift, men frågan är om inte detta är den mest ambitiösa kulturpolitik som man kan tänka sig.

Read Full Post »

Ett sista tut

>LEDARE i Svenska Dagbladet 28 november 2004

Det sägs att en progressiv visgrupp har gjort sin sista skiva. I decembernumret uppmärksammar Ordfront Magasin tilldragelsen i ett reportage – ”Blå tåget har nått slutstationen”. Nyfikna läsare får veta att gruppens elektriska gitarr var av östtyskt fabrikat.

Ordfront magasin noterar också att det finns minnesvärda rim på Blå tågets sista skiva: ”Sverige, Sverige/bostadsrätt eller natthärbärge.” Annars förknippas gruppen främst med en låt om staten och kapitalet. Den har blivit till en allsångsplåga på politiska tillställningar, både inom högern och vänstern. Den finns tydligen på karaokeskivor. Intäkter ger den också. ”Ända sedan Ebba grön punkade till den för 25 år sedan har ganska feta checkar droppat in ett par gånger om året hos Leif Nylén”, rapporterar Ordfront magasin. Nylén är gruppens trumslagare.

Under de galna åren, då vänsterns megafoner fyllde det offentliga rummet med radikala fraser, låg det kanske nära till hands i vissa kretsar att dikta om den järnhårda lönelagen. Hur är det i dag?

Ett och annat har förändrats. ”Nu är det mycket svårare att kommentera och åstadkomma en sammanfattande formulering av tiden”, säger Leif Nylén.

Jag undrar om det där stämmer. Är det inte snarare så att det har blivit svårare att komma undan? Svartvita vänsteranalyser var rimligen ungefär lika fåniga 1970 som de är i dag. Skillnaden ligger i att det finns en större mångfald i samhällsdebatten i dag: floskler får sällan stå oemotsagda.

Per Ericson

Read Full Post »

>LEDARE i Svenska Dagbladet 21 november 2004

Anders Johnson har skrivit en liberal musikhistoria, Frihet är det bästa ting (Timbro). Jag kan se invändningarna staplas ungefär som när polisbilarna krockar med varandra i filmeposet Blues Brothers. Författaren är inte musikhistoriker. Inte ens musiker, om man undantar tiden vid tuban i en studentorkester. Och hur definierar han egentligen liberalism?

Kopplingen mellan liberala idéer och musik görs sällan. Anders Johnson har försökt avhjälpa den bristen. Boken är inget auktoritativt och heltäckande standardverk. Den läsare som förväntar sig något sådant blir säkert irriterad. Den som i stället ser boken som en samling uppslagsrika essäer blir sannolikt stimulerad.

Johnson lyfter fram de frihetsbejakande dragen hos Verdi, Stenhammar och många andra. Beethoven finns med, förstås. Han var inte folkpartist, men däremot tydligt inspirerad av frihetliga upplysningsidéer. På skrivbordet hade han ett citat av Kant: ”Den stjärnbeströdda himlen över mig och den
moraliska lagen inom mig.”

Johnson skildrar de miljöer där musiken kom till och sätter in verken i ett sammanhang som gör de politiska aspekterna tydliga. Varför har detta inte gjorts förr? Johnson själv har några förslag till svar. Många människor i kultursvängen har en bakgrund inom vänstern och kan inte ge ”en inkännande skildring av den liberala traditionen”. Dessutom finns det i Sverige ingen ”stark tradition av bildad borgerlighet som upprätthåller ett levande samtal om liberal kulturhistoria”. En annan förklaring kan förstås vara att ett försök att knyta samman musik och politik lätt blir lite krystat.

Dessbättre är Anders Johnson ingen vildögd ideolog som till varje pris vill pressa in en motsträvig verklighet i enkla mallar. Han lägger inte till rätta, han vidgar perspektiven. Han bidrar till ökad förståelse för musikens roll och villkor i skilda miljöer.

”Inget tonsättaröde är intressantare, när det gäller att illustrera villkoren under en totalitär regim, än Dimitrij Sjostakovitjs”, skriver Anders Johnson. Sjostakovitj verkade i Sovjetunionen, hamnade i onåd, gjorde avbön, skrev musik till Stalins och kommunismens ära. I hur hög grad var han en kuvad undersåte, i vilken mån rebell i hjärtat? Johnson väljer att ta fasta på de vittnesmål som antyder att Sjostakovitj medvetet försökte utmana makten, i försåtliga former.
På den kompaktskiva som följer med boken finns 12 musikstycken. Sjostakovitj är representerad med den sista satsen i den femte symfonin. Den skrevs när han låg illa till; för att regimen skulle lugnas uppgavs att den var ”en sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik”. Men var det verkligen så? Johnson citerar Mstislav Rostropovitj, som berättar hur tonsättarens vänner uppfattade symfonin vid uruppförandet:

”De hade förstått det budskap som utgör femte symfonins undre fundament: budskapet om lidande, smärta och ensamhet: någon som har drabbats av inkvisitionens tortyr försöker le trots sina smärtor.”

Man skulle annars kunna argumentera för att Tahiti Trot var något av det mest
subversiva som Sjostakovitj skrev. Stycket är vad man med en teknisk term skulle kunna kalla en glad trudelutt. Glad konst var i och för sig något som uppmuntrades av Sovjetmakten; medborgaren fick gärna vara lycklig och nöjd. Men Tahiti Trot är en orkestrering av Tea For Two. Kan man tänka sig ett mer subtilt hån mot totalitarismen än detta inlån av en lättfärdig slagdänga från det dekadenta västerlandet?

Per Ericson

Read Full Post »

Older Posts »