Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Personligt’ Category

Förtexterna är de snyggaste som har smyckat en Bondfilm. Just det. Nu har jag sett Casino Royale. (Och jag vill varna för att mina kommentarer innehåller åtminstone ett avslöjande som möjligen kan minska spänningen för den som inte har sett filmen.)

Daniel Craig fungerar bra som actionhjälte. Men är han James Bond? Jag tror att han skulle kunna bli det. Med rätt regi (och rätt armbandsur). Om Craig verkar bekant, kan jag för övrigt meddela att han tidigare har spelat Guy Crouchback i filmatiseringen av Evelyn Waughs Sword of Honour.

Mads Mikkelsen i rollen som Le Chiffre är perfekt. En av de mest trovärdigt frånstötande Bondskurkarna hittills. Gråter blod (en fysisk egenhet av just det slag som Ian Fleming tycks ha varit så fascinerad av). Feg, dessutom. Och ateist.

Apropå tro och otro kan man notera att Bond efter den vidriga tortyren (också den helt i Flemings anda) återhämtar sig på ett vackert beläget sjukhem där han vårdas av nunnor och lyssnar till kyrkklockornas klang. Men det teologiskt mest intressanta med Casino Royale är förstås friköpstemat. Vesper Lynd offrar sitt liv, för att rädda Bonds (tidigare har vi fått veta att hon kommer från en katolsk familj och oroar sig för Bonds själ).

Casino Royale är en förhållandevis djärv film. Den bryter med mycket av det som har varit. Den söker efter en förnyelse av genren genom att anknyta till rötterna, det vill säga Ian Flemings romaner. Men jag önskar att man hade kunnat gå ännu längre.

Tänk om någon kunde göra en trogen filmatisering av den första Bondboken och låta den utspela sig på femtiotalet. Kanske ingen given kassako, men möjligen en riktigt sevärd film.

Annonser

Read Full Post »

Thomist till hundra procent

Markus Härnvi tipsade om ett moralfilosofiskt test. Det ville jag naturligtvis prova. Detta blev utfallet:

1. Aquinas (100%)
2. John Stuart Mill (89%)
3. Kant (87%)
4. Ockham (79%)
5. Jeremy Bentham(75%)
6. Epicureans (70%)
7. Aristotle (65%)
8. Prescriptivism (64%)
9. St. Augustine (61%)
10. Jean-Paul Sartre (53%)
11. Ayn Rand (52%)
12. Plato (50%)
13. Spinoza (50%)
14. Nietzsche (46%)
15. David Hume (39%)
16. Cynics (35%)
17. Nel Noddings (31%)
18. Stoics (25%)
19. Thomas Hobbes (14%)

En del av svarsalternativen var skumt formulerade. Och jag förstår inte riktigt varför Mill hamnar så högt på min lista. Men det faktum att jag får 100 procent överensstämmelse med St. Thomas antyder ändå att testet inte är helt missvisande. Det känns också betryggande att Hobbes hamnade på jumboplatsen.

Read Full Post »

Haore Sulaiman ringde mig och frågade varför jag har lämnat Svenska kyrkan och vad jag tror om utvecklingen i det samfundet. Svaret finns i denna artikel i Världen Idag.

I grunden är det naturligtvis så att jag har sökt mig till något, snarare än bort från något annat. Men det vore fånigt att förneka att utvecklingen inom Svenska kyrkan har påskyndat beslutet.

_____._____

Det fylliga nyhetsbrevet från Acton Institute innehåller alltid något läsvärt. Det senaste numret av Religion & Liberty finns nu på nätet. Huvudrätten denna gång är en lång intervju med Francisco Flores, tidigare president i El Salvador. Han anser bland annat att befrielseteologin driver människor ut ur katolska kyrkan. En partsinlaga, förstås, men ändå tankeväckande.

Fader Robert Sirico bidrar med en betraktelse över viljan att använda maktmedel för att göra gott. Problemet med detta är givetvis inte syftet, noterar han, utan medlet, som innebär att mänskliga val ersätts med tvång.

_____._____

Grupper inom den utomparlamentariska vänstern har låtit sig inspireras av gatuprotesterna i Paris. I Sverige riktas ilskan inte mot regeringen (som administrerar en ungdomsarbetslöshet fullt i klass med den franska), utan mot centerpartiet. Fredrick Federley har publicerat ett aktuellt exempel på hur ett hotbrev kan se ut.

_____._____

Ett par artiklar som jag har skrivit i SvD den senaste tiden:

  • En grön guldkant är inte alltid bäst
  • Ibland är det bra om någon drabbas
  • Read Full Post »

    >LEDARE i Svenska Dagbladet 2005-10-28

    Moderaterna | Allmän förskola från tre år
    Vår dotter går i Montessoriförskola. Men inte alla veckans arbetsdagar och aldrig hela dagarna, eftersom vi gärna umgås med henne hemma också. Vi är nöjda. Mitt intryck är att Maria Montessoris metoder för att ta till vara barns vilja och förmåga att lära fungerar förträffligt.
    Jag tror att bra förskolor kan ge barn en bra start i livet. Men jag är också övertygad om att det finns andra vägar att gå. Äldre släktingar och dagbarnvårdare gör mycket gott för barnen här i världen. För att bara nämna några. Och familjen förblir grunden, hur bra förskolan än är.
    Moderaterna tycks se saken ur delvis annan synvinkel. Från tre års ålder bör barnen erbjudas allmän förskola. Där kan de sociala skillnaderna slipas bort, med hjälp av god pedagogik. Sedan kan alla vandra ut i livet och bli produktiva. Skattebetalarna tar notan.
    Idén marknadsfördes i gårdagens DN. När Ulf Kristersson först nämnde uppslaget i anslutning till den moderata partistämman fanns det hopp om att partiets diskussion inte skulle landa i detta. Men nu har partiordförande Fredrik Reinfeldt ställt sig bakom förslaget. Det har också den skolpolitiske talesmannen Sten Tolgfors gjort.
    Nej, de vill dessbättre inte att alla treåringar ska tvingas in i förskolan. Men förskolan hyllas på ett sätt som får alternativen att verka mindervärdiga. Att barn tillbringar de tidiga åren hemma framstår närmast som en oförnuftig och socialt oansvarig avvikelse från normen. Om planerna sätts i verket kommer det snart att uppfattas som ett tragiskt handikapp att man inte på vedertaget sätt har skolats in i samhället vid tre års ålder.
    Moderaternas allmäna förskola kostar mycket pengar. Det ökar orättvisorna. Familjer som tar hand om barnen hemma får inget stöd. De som väljer förskolan får del av ännu större subventioner än i dag.
    Det mest tankeväckande i utspelet är den föreställningsvärld som speglas i vissa ordvändningar. ”Skolan är kanske vårt viktigaste verktyg för att hålla samman Sverige.” I nationens intresse måste vi uppenbarligen ta oss an barnen med de mest rationella redskapen. Detta är vad borgerliga opinionsbildare brukar kalla social ingenjörskonst. Nu är det moderatledningen som sitter vid ritbordet. Vad säger gräsrötterna?

    Per Ericson

    Read Full Post »

    >LEDARE i Svenska Dagbladet 2004-04-08

    UPPblick | Tidsandan Min dotter är i blöjåldern. Därför visste jag inget om det senaste badmodet för yngre tonårstjejer. Men nyligen berättade en kollega att det är tvådelad bikini i kombination med långbenta badbyxor som gäller. Både och, alltså.
    Är det en reaktion mot de halvt frilagda magar och rumpor som har varit poppis?
    Mode är yta, men därunder döljer sig ibland mer djupgående förändringar. Här är en spådom från
    årets början, från analysföretaget United Minds: ”2004 blir de många reträtternas och avbönernas år. Ingenting tycks sig längre likt. Detta kompenseras av ett ökat sökande efter rötter och genuinitet.” Uppbrott och omprövning kan vi alltså förvänta oss, men också en efterfrågan på det traditionella.
    Det kan verka osannolikt. Mycket tycks tala för en annan utveckling – vänsterkravaller på gatorna, dekadent exhibitionism i tv, normupplösning i kyrkorna och politisering av universiteten.
    Men kanske pågår ändå en motrörelse, om än på marginalen, i synfältets utkant.
    Även i Sverige har Mel Gibsons högoktanigt katolska film The Passion of The Christ blivit en publikframgång. Kyrkorna diskuterar om den kan användas som avstamp för evangelisering. Det beständiga väcker både gensvar och debatt. Det märks inte minst i kyrkliga sammanhang.
    Det är lätt att få intrycket att Svenska kyrkan hastigt rör sig bort från det som är fornt och sant.
    En kyrkoherde deklarerade nyligen att trosbekännelsen ger ”knepiga associationer” (Kyrkans tidning 12/04). Men samtidigt kan man notera att det numera förekommer att unga människor väljer prostration när de prästvigs. Det är inom kristenheten något som brukar förknippas med ortodox eller katolsk tro och innebär att man ligger framstupa, som ett tecken på underkastelse.
    Räknat i antal huvuden berörs naturligtvis få av en sådan förändring, men som företeelse i en kyrka som lunkar i annan riktning är förhållandet värt att notera.
    På Göteborgs stadsteater visas Dantes gudomliga komedi för fulla hus. Hemma i mitt Uppsala söker sig studenter till Sankt Ansgars Kyrka, som har en klart högkyrklig prägel. Nattvard firas varje söndag. Man ber tidebön – laudes, completorium och vesper. Korstecken, rökelse och processioner är viktiga inslag i gudstjänsterna.
    Men politiken då? Äldre moderater grumsar ibland, och inte utan fog, om att det kristna arvet är satt på undantag. Men den högerpartiet närstående tidningen Svensk Tidskrift har nu anlitat Anna Sophia Bonde, komminister i Västra Karaby i Lunds stift, som krönikör. Hon är en av de mer uttalade kritikerna av Svenska kyrkans utflykter i den politiskt korrekta zonen. Ännu ett tecken i tiden?
    För en tid sedan presenterade Dagens Industri Weekend (19/3) en enkät som hade genomförts bland börsens verkställande direktörer. Drygt en tredjedel medger utan omsvep att de tror på Gud, medan 15 procent värjer sig med att frågan är för privat. Av de troende direktörerna uppger en fjärdedel att de låter kristna värderingar styra bolagets etik.
    I samband med att Mel Gibsons passionsdrama hade USA-premiär skrev Birger Thureson i Nya Dagen (20/2): ”Religionen anmäler sin återkomst i det samhälle, där moderniseringsprocessen med rötterna i upplysningstänkandet för länge sedan borde ha malt ned all tro.” Möjligen är det så. Men kanske stannar det mesta vid ytan. Också kristna direktörer fifflar.
    Även om den smygande sakraliseringen visar sig vara en realitet kan de samhälleliga följderna bli blygsamma. Den som uppskattar rökelse i mässan röstar inte nödvändigtvis borgerligt. Men när människor reser sig mot tidens anda kan man ändå misstänka att det småningom får konsekvenser för denna världens furstar.

    Per Ericson

    Read Full Post »

    >LEDARE i Svenska Dagbladet 2002-08-08

    De flesta större svenska städer har en stadsdel som Gottsunda. Det är Uppsalas motsvarighet till Rinkeby eller Rosengård, kan man väl säga. Det är alltså där som flyktingar, missbrukare och socialbidragstagare bor. Bland andra.

    Jag tillhör ingen av de grupperna, om man inte räknar ett vallonskt påbrå på mödernet och snaps till kräftorna. Men jag bodde tio år i Gottsunda. Jag trivdes bra. Det var enkelt att få tag i en fin och stor lägenhet och hyran var förhållandevis låg.
    Själva Gottsunda centrum var inte mycket att hurra för, även om det mesta i form av service fanns inom gångavstånd. Den grisaktigt rosa träkyrkan i modern stil gjorde inte Gottsunda vackrare, men å andra sidan fanns där gott om gröna strövområden sommartid. Det internationella inslaget i Gottsunda var mest av godo, som jag såg det. Det fanns nattöppna butiker och utbudet av livsmedel var betydligt större än på de flesta ställen.
    Den enda riktigt stora nackdelen med att bo i Gottsunda var att man var tvungen att ta bussen eller skaffa en bil för att komma till järnvägsstationen någorlunda kvickt. Pendlar man till Stockholm måndag till fredag varje vecka kan det bli tungt i längden. Att kunna sova en halvtimme extra på morgonen är livskvalitet, i alla fall för mig.
    Om jag hade haft en familj att tänka på när jag bodde i Gottsunda skulle jag kanske ha sett fler nackdelar. Förmodligen hade jag oroat mig för att minstingen skulle råka illa ut i skolan – bli mobbad eller dras in i något kriminellt gäng. Den risken finns förstås lite varstans numera, så det är i och för sig inget unikt för Gottsunda. Men kanske skulle jag också ha funderat över om vår dotter skulle ha en rimlig chans att få en bra undervisning och lära sig ordentlig svenska. Gärna arabiska, persiska och spanska – men först svenska. Kan man ett språk någorlunda bra är det lättare att lära sig hantera flera. Det är i alla fall min erfarenhet, och uppenbarligen också Lars Leijonborgs.
    Jag hade inte varit rådlös. Sannolikt hade jag försökt att få in vår dotter på Musiklådan, som är en friskola i Gottsunda. Inte för att den skolan nödvändigtvis är mera blågul än omgivningen, utan därför att jag misstänker att undervisningen är bättre där och klassrummen lugnare. Det brukar nämligen vara så i mindre skolor, särskilt i de fristående.
    Jo, jag vet att friskolor inte är riktigt rumsrena. Det klagas på att fristående skolor vidgar klassklyftorna och gynnar eliten. Det där är en myt. Friskolor startas och drivs av alla möjliga skäl, och de tar hand om människor från de mest skiftande miljöer. Musiklådan grundades inte av ett gäng fanatiska nyliberaler som ville utmana den offentliga sektorn, utan av oroliga Gottsundaföräldrar som inte ville att skolan skulle försvinna när kommunen drog åt svångremmen.
    De som gnäller på friskolorna borde ställa sig själva en enkel fråga: På vilket sätt skulle Gottsunda ha blivit bättre utan Musiklådan?
    Jag har inte följt med i Musiklådans utveckling. Det är mycket möjligt att elever med invandrarbakgrund är underrepresenterade bland dem som går där.
    Men även om det skulle vara så, betyder det inte att skolan bidrar till segregering. Tvärtom. Friskolor kan bidra till att bevara mångfalden i bostadsområden som Gottsunda genom att göra det attraktivt för fler av oss infödingar att leva bland de nyanlända. När representanter för den hyfsat välmående borgarklassen lockas att bo kvar som grannar till människor som kämpar på samhällets skuggsida minskar klyftorna, åtminstone rent geografiskt.

    Per Ericson

    Read Full Post »