Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Publicerade artiklar’ Category

>LEDARE i Svenska Dagbladet 2007-08-17

Roger Scruton har länge varit något av en institution i brittisk debatt. Han har också hunnit med att besöka Sverige. Genom åren har jag stött på förvånansvärt många politiker och opinionsbildare som följer hans insatser med stort intresse.
Han är väl bevandrad i den moderna filosofins labyrinter. Scruton är samtidigt en djupt konservativ tänkare, som inte brukar tveka att dela med sig av sina omdömen om snart sagt vad som helst.
Nu är han aktuell med boken Culture Counts – Faith and Feeling in a World Besieged (Encounter Books). Boken är ganska tunn, men författaren hinner ändå med att servera tänkvärdheter så det räcker och blir över. I fokus för hans uppmärksamhet står, precis som titeln antyder, våra föreställningar om begreppet ”kultur”.
Han kan konsten att provocera. I positiv bemärkelse. Det Scruton skriver fungerar inte sällan som en direkt uppmaning till läsaren att tänka i nya banor, som i bästa fall leder till nya insikter.
Till exempel när han kommer in på utbildningens roll i förvaltandet av vår kultur.
”Det är en av de djupast rotade vidskepelserna i vår tid”, skriver Scruton, ”att syftet med utbildning är att gynna dem som kommer i åtnjutande av den.”
En bra lärare, anser filosofen, förmedlar inte kunskap för elevernas skull. Nej, en bra lärare ser eleverna som en möjlighet att förvalta och utveckla våra kunskaper.
Läraren ska alltså bry sig mer om vetandets framtid än om elevernas? Det kan låta som ett minst sagt bakvänt resonemang. För att inte säga stötande. Men det krävs bara en korts stunds eftertanke för att man ska inse att det ändå ligger något i vad Scruton hävdar.
Ett samhälle som tar väl vara på kunskaper och sanningar blir bättre än ett som inte gör det.
Självklart kan enskilda människor ha nytta och glädje av den kunskap som de tillägnar sig. Men de kan samtidigt göra en insats för samhället i stort, genom att förvalta och utveckla något som bidrar till det gemensamma bästa. Scruton fokuserar på det gemensamma, inte på det individuella.
Roger Scruton är ingen anhängare av den syn på individen som brukar förknippas med den klassiska liberalismen. Det finns en liberal idé om att individer utifrån sina enskilda ambitioner och intressen bestämmer sig för att bilda samhällen tillsammans med andra individer. Scruton skulle nog hävda att det snarare är så att livet i ett samhälle är det som ger människor möjlighet att utvecklas till individer. Oavsett vilket av de båda perspektiven man väljer tilldelas individen en central ställning. Men nog spelar det roll i vilken ände man börjar?
Det stora värdet med Roger Scruton är att det ofta känns ganska svårt att hålla med honom. Läsaren förväntas tänka till. Det är inget dåligt betyg.
Jag undrar om det inte rent allmänt vore bra om fler provocerande filosofer kom till tals i samhällsdebatten.

Roger Scruton på nätet.
– roger-scruton.com

Per Ericson

Annonser

Read Full Post »

>LEDARE i Svenska Dagbladet 4 juli 2007

Alla talar om att bromsa klimatförändringen och många undrar vad man kan göra för att hjälpa till. Nu finns det ett nytt sätt att göra en insats på gräsrotsnivå. En amerikansk sajt efterlyser hjälp från människor i hela världen. Det handlar om att förse forskare, opinionsbildare och politiker med bästa möjliga beslutsunderlag.

Mätningarna av jordens temperatur måste göras med betydande precision. En tiondels grad är mycket i sammanhanget. Den internationella klimatpanelen IPCC bedömer att hela temperatur- höjningen under 1900-talet uppgick till omkring en halv grad.

Jordens temperatur mäts på olika sätt, bland annat med hjälp av väderstationer. Var stationerna är placerade och hur det ser ut i omgivningarna har sin betydelse. Vi vet till exempel att det brukar vara varmare i städer än i områden med mindre av bebyggelse och mänsklig aktivitet (urban warming bias). Mätresultaten justeras med hänsyn till detta.

Men tänk om det vid enskilda väderstationer finns okända lokala störningar därutöver? Kanske har det gröna gräset som omgav termometern ersatts med svart asfalt som samlar på sig värme.

Det finns ett sätt att ta reda på hur det förhåller sig. Man undersöker alla väderstationer. På plats. Här kommer de engagerade medborgarna in i bilden.

SurfaceStations.org vill ha hjälp av frivilliga att fotodokumen- tera väderstationer. Bilderna läggs ut på nätet. I ett första skede kartläggs väderstationer i USA, men tanken är att gå vidare med resten av världen. På sajten finns instruktioner för alla som vill hjälpa till.

Jag har ingen aning om hur det står till med mätningarna i Sverige. Man kan ju misstänka att vi i vanlig ordning tillhör de mer skötsamma här på jorden. Men vem vet? Kanske får vi också se något avskräckande exempel från våra trakter exponeras på nätet framöver.

Det är ganska konstigt att intresset för att kontrollera världens termometrar hittills har varit så litet. Vi talar trots allt om insamlingen av data som blir en del av beslutsunderlaget i den kokheta klimatfrågan.

Om vi verkligen bryr oss om jordens temperatur, varför ska vi då inte göra vårt allra bästa för att mäta den rätt? I grunden borde naturligtvis ansvariga myndig-heter och institutioner se till att undersöka stationerna. Men det verkar som att de ibland behöver lite hjälp. Nu får de det.

Per Ericson

Read Full Post »

>LEDARE i Svenska Dagbladet 2007-04-15

Han firas redan idag, men fyller 80 år först i morgon. På torsdag är det dessutom två år sedan Joseph Ratzinger mötte människorna på Petersplatsen som nyvald påve.

Det talades avfärdande om “pansarkardinalen”, eller “Guds rottweiler”. Några fruktade, och andra hoppades, att Benedikt XVI:s första påvliga rundskrivelse skulle bli en traditionalistisk förkastelsedom över liberala tendenser i kyrkan och världen. Istället blev det en betraktelse över den kristna kärleken: Deus caritas est.
På påskdagen publicerade New York Times en lång essä om Benedikt och den katolska kyrkan.
Texten var i många avseenden kritisk, men betyget på påven blev att han “säkert är en av de mest intellektuella bland världens ledare idag”.
Påven är engagerad i tidens frågor. Det kan gälla mötet (som ibland är en kollision) mellan den kristna världen och den muslimska. Det kan också handla om förhållandet mellan tro och förnuft, eller mellan religion och politik.
Benedikt har inte tvekat att göra kyrkans röst hörd. Lyssnar beslutsfattarna? Ibland. Tysklands förbundskansler Angela Merkel är inte katolik, men tydligt lyhörd för påvens maningar till EU:s ledare att inte glömma kristendomens betydelse för den europeiska identiteten.
Påven är ingen politiker, men inspelen i samhällsdebatten är ofta politiskt relevanta. För en svensk läsare känns den första encyklikans analys av den moderna socialstatens begränsningar träffande. “Den totala försörjningsstaten som drar allt till sig, blir till slut en byråkratisk instans, som inte kan ge det väsentliga, som den lidande människan – varje människa – behöver: den kärleksfulla personliga omtanken.”
Var går gränsen mellan politik och religion? Vissa, som den förre folkhälsoministern Morgan Johansson, tycks nästan helt vilja utestänga troende medborgare från det offentliga samtalet.
Ingen hävdar att gränsdragningen är enkel. Den katolske biskopen av Stockholm, Anders Arborelius, väckte uppseende genom att medverka i ett debattinlägg mot abortpolitiken, där udden också riktades mot ett visst parti. Biskopen klargjorde senare att det inte var hans mening att tala om för någon hur man ska rösta.
Frågan behandlas i det nya numret av den katolska tidskriften Signum. Slutsatsen blir, bland annat, att det inte är kyrkans uppgift att lägga fram konkreta politiska lösningar, men att det däremot är hennes skyldighet att avge omdömen om världsliga förhållanden, med avstamp i tro och etik.
Inte alla uppskattar detta. Men debatten på politikens torg skulle bli åtskilligt torftigare om medborgarna betraktade sina viktigaste övertygelser – religiösa, ideologiska eller andra – som en ren privatsak, helt utan hemortsrätt i offentligheten.

Per Ericson

Read Full Post »

>LEDARE i Svenska Dagbladet 2007-02-01

FRA | Spionmaskin blir podradiopoesi Förra veckan kom lagrådsremissen om nya möjligheter för Försvarets radioanstalt att spana på samtal och post som skickas i kablar. I går kom sången.

Om du känner dig ledsen om du vill ha tröst
då finns det alltid nån som hör din röst
Det är försvarets fina radio- anstalt
– dom tittar och läser ja dom lyssnar på allt!

Tankesmedjan Den Nya Välfärden berikar den svenska protestmusiken och förser oss med denna poesi, via podradio. DNV har engagerat sig starkt mot Storebrors famntag, bland annat genom att installera övervakningsexperten Pär Ström som integritetsombudsman.

Vädersnack och jobbgnäll är hot mot rikets säkerhet
Missan har fått kattungar – FRA har bokfört det
Varenda tår och suck
Varenda skratt och flin
ska köras genom FRA:s spionmaskin

Riff och raff med trummor och saxofon. Det är inte Mahler precis, eller ens Orup, men käckt som kampanjidé: en dystopi med dur-ackord, som når många över nätet.
FRA har blivit visa och skämt. En viktig verksamhet, säkert i behov av ett regelverk anpassat till vår tid, framstår nu som smått löjlig, alternativt hotfull. Det är verkligen inte lyckat, men tyvärr välförtjänt.
Det ligger i sakens natur att FRA omgärdas av sekretess. I den mån man ändå kan tala om allmän- hetens bild av myndigheten misstänker jag att den har varit positiv. FRA har vi förknippat med matematiksnillen som knäcker nazikod. Eller med vakande öron som lyssnar av tänkbara hot
österifrån. Nu har bilden grumlats.
Detta borde de ansvariga bland tjänstemän och politiker ha tänkt på. Medborgarnas förtroende måste man göra sig förtjänt av genom att uppträda förtroendeingivande. Så har inte skett. Ur lådorna på ett departement smusslade man fram en beställning på frikort för övervakning.
Frågan skulle ha utretts i fullt dagsljus, utan jäkt och stök. Klart, slut.

Per Ericson

Read Full Post »

>Publicerat i Signum nr 4 2006

ÄKTENSKAPET I DEN POLITISKA DEBATTEN

Regeringen har givit en särskild utredare i uppdrag att ta ställning till en modell där par av samma kön ska kunna ingå äktenskap: ”Det ska övervägas om vigselrätten för trossamfunden ska vara kvar eller om äktenskapet endast bör ingås civilt. Om utredaren kommer fram till att äktenskap bör kunna ingås av par av samma kön, bör detta få till följd att partnerskapslagen från 1995 upphävs.”

Utredningen beräknas avsluta sitt arbete den 30 mars 2007. Men partierna i den nuvarande regeringskoalitionen har redan tagit ställning. Vänsterpartiet vill uttryckligen ”likställa det homosexuella äktenskapet med det heterosexuella”. Miljöpartiet är inne på samma linje. Nyligen presenterade partistyrelsen ett förslag till valmanifest, som ska behandlas av miljöpartiets kongress 25–28 maj. Den första meningen i det avsnitt som har rubriken ”All kärlek är bra kärlek” lyder: ”En könsneutral äktenskapslagstiftning ska införas.”

Socialdemokraterna behandlade frågan vid förra höstens partikongress. Jämställdhetsminister Jens Orback meddelade då i Ekot den 30 oktober 2005 att partistyrelsen hade övergivit sin tidigare avvaktande hållning: ”Det här innebär att vi säger att vi ska ha könsneutralt äktenskap, men att det är viktigt att vi tittar på formerna för hur detta ska gå till.” Partikongressen beslutade att socialdemokraterna ska förespråka en könsneutral äktenskapslagstiftning. Därmed har det fortsatta utredningsarbetet, ur den sittande regeringens synvinkel, synbarligen reducerats till en fråga om formerna för homosexuella vigslar.

En socialdemokratisk regering kan givetvis välja att bortse från den egna partikongressens beslut, på samma sätt som socialdemokratiska regeringar länge har bortsett från partiprogrammets krav på införande av republik. Vad som talar emot detta är dock att frågan kan komma upp till behandling ganska kort tid efter kongressens ställningstagande, samt att de två partier som kan tänkas stödja en socialdemokratisk minoritetsregering (v och mp) tycks vara fast beslutna att få till stånd en könsneutral äktenskapslag. En socialdemokratisk valseger bäddar således med stor sannolikhet för en förändring av äktenskapsbalken.

Vad som skulle hända vid ett maktskifte är mera oklart.

På den borgerliga sidan kan man notera att kristdemokraterna är ensamma om att entydigt ta ställning för äktenskapet som en institution för man och kvinna. Som kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har formulerat saken i Dagen 11/11 2005: ”Äktenskapslagstiftningen är inte diskriminerande mot någon person. Den reglerar en viss typ av relationer, nämligen heterosexuella parrelationer, främst för barnens skull.”

Centerpartiets ståndpunkt är lika entydig som kristdemokraternas, men med omvända förtecken. Som riksdagsledamoten Annika Qarlsson (c) konstaterade i en riksdagsdebatt: ”För centerpartiet är alla familjer lika mycket värda och därför driver vi kravet på en könsneutral äktenskapslagstiftning. Precis på samma sätt som vi drivit homosexuellas rätt att ansöka om adoption och lesbiska kvinnors rätt till assisterad befruktning.”

Också folkpartiet vill avskaffa partnerskapslagen och införa en gemensam äktenskapslag för alla parrelationer: ”Alla par ska ha rätt att ingå äktenskap.” Det är betydligt svårare att säga var moderaterna, det största borgerliga partiet, står.

Moderaterna har ställt sig bakom att den pågående utredningen kring äktenskap och sexuell samlevnad ska ”pröva en gemensam lagstiftning avseende äktenskap mellan personer av olika kön och partnerskap mellan personer av samma kön”. I Svenska kyrkans kyrkoval i höstas drev moderaterna linjen att respektive trossamfund ska få ”avgöra vad som är förenligt med dess trosuppfattning”. Ur detta ställningstagande kan man dock inte dra någon säker slutsats om hur moderaterna kommer att förhålla sig till den fortsatta diskussionen, vare sig i Svenska kyrkan eller i riksdagen.

En indikation på oenigheten inom moderaterna gavs i samband med att Svenska kyrkans kyrkomöte fattade beslut om införande av en välsignelseakt i anslutning till registrerat partnerskap. 26 av 48 moderata ledamöter röstade nej. En majoritet i den moderata gruppen ställde sig också bakom ett förslag om att återremittera hela ärendet till kyrkostyrelsen, för vidare beredning. Gunnar Sibbmark, kyrkomötets moderate ordförande, röstade ja till välsignelseakten, men konstaterade samtidigt i Kyrkans tidning 44/2005: ”För mig är det en väldigt stor skillnad mellan vigselakt och välsignelseakt – i dag hade jag inte kunnat säga ja till en vigselakt för homosexuella.”

Hur många som i likhet med Sibbmark drar en avgörande skiljelinje mellan välsignelse och vigsel är oklart. Men Johan Dalman, den handläggare vid kyrkokansliet i Uppsala som hade berett frågan inför kyrkomötet, har konstaterat i Kyrkans tidning 44/2005: ”En förutsättning för att det över huvud taget blev ett beslut i kyrkomötet var att man inte använde samma begrepp för homosexuella som för heterosexuella. Att särskilja äktenskapet som något förbehållet man och kvinna var viktigt.”

Nästan alla riksdagspartier lutar starkt åt ett övergivande av äktenskapet som en institution för man och kvinna. Möjligen kan man tänka sig att en borgerlig regering skulle vara något mindre benägen att ta initiativ till en ändring i äktenskapsbalken, eftersom de borgerliga partierna av allt att döma skulle ha svårt att enas om en gemensam linje. Men även en borgerlig regering skulle naturligtvis vara beroende av riksdagsmajoritetens vilja. Riksdagen kan mycket väl fatta beslut som ger ett annat utfall än det som regeringen önskar, förutsatt att några av partierna i regeringen ansluter sig till en faktiskt existerande majoritet i parlamentet.

Vid en riksdagsvotering kan man gissa att ett antal ledamöter skulle avvika från den officiella partilinjen, till förmån för äktenskapet mellan man och kvinna, men förmodligen inte i tillräckligt stor utsträckning för att fälla ett förslag om övergång till en könsneutral ordning.

Förutsättningarna kan givetvis förändras. Politiska ställningstaganden är sällan nedtecknade på stentavlor. Om det visar sig att det finns en kraftfull gräsrotsopinion för äktenskapets bevarande kan det få genomslag långt in i partiernas led, oavsett vad som står i partiprogrammen. Problemet är förstås att en sådan gräsrotsopinion sannolikt kommer att ha svårt att komma till tals. Många av samhällets tyngsta opinionsbildande instanser – i partier, organisationer och medier – kommer att göra sitt bästa för att utmåla invändningarna mot samkönade vigslar som ett utslag av ren fördomsfullhet.

Svenska kyrkans agerande kommer utan tvivel att ha stor betydelse för den fortsatta debatten. Vilken ståndpunkt kommer då Svenska kyrkan att inta? Det är inte lätt att gissa i dagsläget. Men bland kyrkopolitikerna tycks det finnas ett starkt stöd för en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Inför kyrkovalet ställde Kyrkans tidning ett antal frågor till cirka 450 kandidater som stod på valbar plats. Utifrån valresultatet gjorde tidningen senare en genomgång av svaren för att få en bild av hur det nyvalda kyrkomötet ställer sig i, bland annat, frågan om vigsel för samkönade par. (Man bör notera att frågan alltså uttryckligen handlade om vigsel och inte om en välsignelseakt.) 52 procent av de nyvalda säger ja till vigsel för samkönade par, en tredjedel är negativt inställda och 15 procent har avstått från att svara.

Per Ericson

Read Full Post »

>LEDARE i Svenska Dagbladet 2006-03-31

Anders Wejryd efterträder K G Hammar. ”Den stora utmaningen för den nye ärkebiskopen blir att skaffa sig en egen profil i medierna”, konstaterar Dag Tuvelius, chefredaktör i Kyrkans tidning.
Företrädaren i ärkebiskopsmössan fick mycket kritik för sina inspel i offentligheten. Somligt hade möjligen kunnat förbli osagt från Hammars sida. Men Wejryd bör inte dra slutsatsen att Svenska kyrkans röst gärna kan tystna. Däremot har han anledning att grunna lite extra på vad hans samfund kan – och bör – bidra med.
Jag vill helt fräckt passa på att rekommendera en bok. Den heter Christianity and the crisis of cultures och är skriven av Joseph Ratzinger. Boken kom nyligen ut på det amerikanska förlaget Ignatius Press, men sedan den skrevs har Ratzinger hunnit bli påve.
Jo, jag är medveten om att påven är katolik. Han skulle sannolikt inte vara valbar till något högre ämbete i Svenska kyrkan (eftersom Ratzinger inte tycks ha nappat på idén med välsignelseakt för samkönade par). Men Wejryd kan säkert ha överseende med det.
Vilken roll kan kristna opinionsbildare spela i samhällsdebatten? Påvens bok innehåller tankegods som borde kunna inspirera. Benedikt XVI tvekar inte att ta sig an brännbart stoff. Så här skriver han på ett ställe: ”Begreppet diskriminering vidgas hela tiden, och det innebär att förbudet mot diskriminering mer och mer och kan omvandlas till en begränsning av åsiktsfriheten och den religiösa friheten.”
Benedikt efterlyser en fördjupad förståelse av frihetsbegreppet. Utgångspunkten är att tron, förnuftet och friheten är intimt sammanlänkade. Vad händer i ett samhälle som förkastar den insikten? ”Ett träd utan rötter torkar ut”, noterar påven.
Den kristna tron har gjort något av en comeback i Sverige. Då tänker jag inte främst på att Carola vann Melodifestivalen. Kristna yttrar sig i tidens frågor – och inte alltid med de vedertagna bugningarna framför den politiska korrekthetens altare. En del ateister, som folkhälsominister Morgan Johansson, ropar i panik efter vattentäta skott mellan tro och politik. Som patentlösning är det ungefär lika intelligent som att förespråka boskillnad mellan politik och etik.
Debatten lär gå vidare. Varför är det så sällsynt att någon av Svenska kyrkans biskopar deltar i
den?

Per Ericson

Read Full Post »

>LEDARE i Svenska Dagbladet 2006-03-16

RIKSDAGEN Vad svarar doktorn när den gamla damen i sjuksängen undrar om hon inte bara kan få en spruta så att hon kan dö? Carl-Johan Fürst har haft anledning att fundera på det.
Han är överläkare vid Stockholms Sjukhem och arbetar med vård i livets slutskede.
Det är inte säkert att den som har undringar om dödshjälp också efterfrågar den. Under 25 års tid har Carl-Johan Fürst bara två gånger fått en klar och rationell begäran om eutanasi. Men betydligt fler vill tala om det.
Konsekvenserna av att legalisera dödshjälp var temat för ett seminarium i går. För arrangemanget stod riksdagsföreningen Forum för familj och människovärde, i samarbete med den katolska rörelsen Respekt. Det finns inga planer på att göra eutanasi lagligt i Sverige. Men kanske väcks debatten framöver. Länder i vår närhet, som Holland, tillåter dödshjälp. Dessutom har vi en åldrande befolkning och eutanasi är något som inte sällan förknippas med vård i livets slutskede.
Vi har alla våra tankar om vad som väntar. Några av oss kan också ha dåliga erfarenheter av det bemötande som anhöriga har fått i vården. Det finns så många frågor. Måste man ha ont när man ska dö? Carl-Johan Fürst betonade att det måste finnas en bra dialog mellan läkaren och patienten. Han antydde också att det inte alltid är så i dag.
Dödshjälp är ett begrepp som ibland används slarvigt.
När legalisering kommer på tal handlar det om att tillåta att en människa medvetet tar en annan människas liv, med hennes uttryckliga (eller förmodade) samtycke. Det är en extrem åtgärd, som inte bör förväxlas med att patienter har rätt att tacka nej till – och avbryta – behandlingar eller att människor i livets slutskede ges smärtlindring och lugnande medel även om det kan leda till att livet förkortas.
Det behövs inte stora doser av medkänsla och fantasi för att man ska kunna föreställa sig situationer där svårt lidande människor drivs till att vilja ha dödshjälp.
Men när den holländske allmänläkaren Hans Stevens redovisar erfarenheterna från Nederländerna får man klart för sig att eutanasi ibland efterfrågas av andra skäl än dem som vi kanske tänker oss. Det kan till exempel handla om ensamma äldre patienter som är deprimerade och som oroar sig för att de ligger andra till last. Risken för att legaliserad dödshjälp efter hand får en allt vidare tillämpning är uppenbar.
På vägen ut från riksdagen bytte jag några ord med en sjukhuspräst. Han noterade att det finns ett annat perspektiv än det rent medicinska: Dödshjälp är en sak, att hjälpa människor att dö kan vara något helt annat.
Hög medicinsk standard är förstås ett grundkrav. Men det krävs mer än så för att lindra och trösta när livet tar slut. Hur ser det ut till vardags i den svenska landstingsverkligheten? Många dör ensamma. Innan vi börjar diskutera hur livet kan förkortas ytterligare borde vi kanske fråga oss hur vi tar hand om människor så länge de finns ibland oss.

Per Ericson

Read Full Post »

Older Posts »